1884-1950 was a German painter, draftsman, printmaker, sculptor, and writer. Although he is usually classified as an Expressionist artist, he rejected both the term and the movement. In the 1920s he was associated with the New Objectivity (Neue Sachlichkeit), an outgrowth of Expressionism that opposed its introverted emotionalism. He was born into a middle-class family in Leipzig, Saxony. From his youth he pitted himself against the old masters. His traumatic experiences of World War I, in which he served as a medic, coincided with a dramatic transformation of his style from academically correct depictions to a distortion of both figure and space, reflecting his altered vision of himself and humanity.He is known for the self-portraits he painted throughout his life, their number and intensity rivalled only by Rembrandt and Picasso. Well-read in philosophy and literature, he also contemplated mysticism and theosophy in search of the "Self". As a true painter-thinker, he strove to find the hidden spiritual dimension in his subjects. (Beckmann's 1948 "Letters to a Woman Painter" provides a statement of his approach to art.) In the Weimar Republic of the Twenties, Beckmann enjoyed great success and official honors. In 1927 he received the Honorary Empire Prize for German Art and the Gold Medal of the City of D??sseldorf; the National Gallery in Berlin acquired his painting The Bark and, in 1928, purchased his Self-Portrait in Tuxedo.In 1925 he was selected to teach a master class at the Städelschule Academy of Fine Art in Frankfurt. Some of his most famous students included Theo Garve, Leo Maillet and Marie-Louise Von Motesiczky. His fortunes changed with the rise to power of Adolf Hitler, whose dislike of Modern Art quickly led to its suppression by the state. In 1933, the Nazi government bizarrely called Beckmann a "cultural Bolshevik"and dismissed him from his teaching position at the Art School in Frankfurt. In 1937 more than 500 of his works were confiscated from German museums, and several of these works were put on display in the notorious Degenerate Art exhibition in Munich.For ten years, Beckmann lived in poverty in self-imposed exile in Amsterdam, failing in his desperate attempts to obtain a visa for the US. In 1944 the Germans attempted to draft him into the army, despite the fact that the sixty-year-old artist had suffered a heart attack. The works completed in his Amsterdam studio were even more powerful and intense than the ones of his master years in Frankfurt, and included several large triptychs, which stand as a summation of Beckmann's art. After the war, Beckmann moved to the United States, and during the last three years of his life, he taught at the art schools of Washington University in St. Louis (with the German-American painter and printmaker Werner Drewes) and the Brooklyn Museum. He suffered from angina pectoris and died after Christmas 1950, struck down by a heart attack in Manhattan.Many of his late paintings are now displayed in American museums.   Related Paintings of Max Beckmann :. | Dance in Baden-Baden | self portrait in a tuxedo | cirkus caravan | Self-Portrait with a Glass of Champagne | Selbstbidnis |
Related Artists:
CIGOLI
Italian Baroque Era Painter, 1559-1613 was an Italian painter and architect of the late Mannerist and early Baroque period, trained and active in his early career in Florence, and spending the last nine years of his life in Rome. Lodovico Cardi was born at Villa Castelvecchio di Cigoli, in Tuscany, whence the name by which he is commonly known. Initially, Cigoli trained in Florence under the fervid mannerist Alessandro Allori. Later, influenced by the most prominent of the Contra-Maniera painters, Santi di Tito, as well as by Barocci, Cigoli shed the shackles of mannerism and infused his later paintings with an expressionism often lacking from 16th century Florentine painting. For example, for the Roman patron, Massimo Massimi, he painted an Ecce Homo[1] (now in Palazzo Pitti). Supposedly unbenknownst to any of the painters, two other prominent contemporary painters, Passignano and Caravaggio, had been requested canvases on the same theme. It is unclear if they are completely independent. Cigoli's painting seems to have been made with knowledge of Caravaggio's canvas; however, while Cigoli's work lacks the power of Caravaggio's naturalism, the background shade and sparse foreground shows how much he was moving away from crowded Florentine historical paintings. This work was afterwards taken by Bonaparte to the Louvre, and was restored to Florence in 1815. One of his early paintings was of Cain slaying Abel. He then gained the employ of the Grand-Duke in some works for the Pitti Palace, where he painted a Venus and Satyr and a Sacrifice of Isaac. Other important pictures are St. Peter Healing the Lame Man in St Peter's; Conversion of St. Paul in the church of San Paolo fuori le Mura, and a Story of Psyche in a fresco incorporated in the decorative scheme of the Villa Borghese; a Martyrdom of Stephen, which earned him the name of the "Florentine Correggio", a Stigmata of St. Francis at Florence. Cigoli was made a Knight of Malta at the request of Pope Paul III. Cigoli, a close personal friend of Galileo Galilei, painted a last fresco in the dome of the Pauline chapel of the church of Santa Maria Maggiore in Rome, depicting the Madonna standing upon a pock-marked lunar orb. This is the first extant example of Galileo's discoveries about the physical nature of the moon (as he himself drew it in Sidereus Nuncius) having penetrated the visual arts practice of his day. Until this image, the moon in pictures of the Virgin had always been mythical and smooth, perfectly spherical as described by Platonic & Ptolemaic tradition.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Juan Antonio Ribera Y Fernandez
1779-1860 was a Spanish painter, born at Madrid. He first studied under Francisco Bayeu and enrolled into the Royal Academy of San Fernando, but afterwards went to Paris and become the pupil of Jacques-Louis David. There he painted his Cincinnatus which is now in the Prado Museum. In course of time he went to Rome, and in 1811 was appointed painter to Carlos IV and member of the Academy of St. Luke; and in 1820, honorary member of the Academy of San Fernando. In 1838 he was made professor, and two years afterwards Director of the Prado. He died at Madrid.